Elaka Metern

Ett hett ämne kan tyckas och det kom upp till ytan idag i mitt redan grötiga huvud.

Att ha ett förhållande med någon som man inte har gemensamma barn med.

Jag har den erfarenheten inte bara nu och utan även sen förr och tänkte delge mina funderingar kring det och även åsikter från den andra sidan.

Jag har ju nu inlett ett förhållande där det finns barn, ungdomar, vuxna barn redan.

MINA barn ska bli någon annans ansvar också och det är inte alltid så lätt.

Barn bär ju på ryggsäckar dom med även om dom är mindre än våra vuxna ryggisar så kan dom vara väl så tunga.

Min erfarenhet säger mig att det är bådas ansvar att se till att det fungerar. Bådas ansvar helt enkelt men hur gör man då på bästa sätt?

Det finns ingen helhetslösning på det utan det måste få bli individ baserat men det första som slår mig är att som vuxen är det viktigt att man pratar med varandra och berättar hur barnen har haft det förr, vilka erfarenheter dom har av liknande situationer och hur man som förälder kan anta att barnen resonerar.

Sen är det väldigt viktigt att barnen får vara delaktiga i det som händer. Att man berättar vad som händer, vad man själv känner och att man är tydlig för barnen att dom säger till om något inte känns bra likaväl att man tar sig tid att lyssna på det dom har att säga om den nya partnern.

Jag har gjort tydligt för barnen att dom SKA ställa frågor till partnern om allt oavsett.

Hur ska dom annars få veta?

Det jag vill veta om min nya partner kan ju skilja sig väldeliga från vad barnen vill veta.

Ge både barnen och den nya partnern tid tillsammans utan föräldern. Dels för att dom ska få lära känna varandra men också för att då kan frågorna komma naturligt. När föräldern är med så blir det lätt fokus på förhållandet och kärleken och barnen vill ju inte vara "störande" eller ställa pinsamma frågor.

När man gör på det viset så får också den nya partnern möjlighet att ta sitt eget ansvar och växa med ansvaret. Visa för sig själv att detta klarar jag och detta är jag beredd på.

Ingen partner vill bli lämnad utanför.

Blir man lämnad utanför kommer genast frågan? Varför vill inte hon/han släppa in mig i sitt liv, i sitt närmaste liv?

När man inleder ett förhållande där det redan finns barn måste man acceptera att det finns ett X som är delaktig oavsett vad man tycker om den personen. Man behöver inte iklä sig rollen som förälder utan det räcker att vara en bra kvinnlig/manlig förebild.

Å det behöver barn!

Det kan aldrig bli för många vuxna kring barn.

Som förälder måste man släppa lite på greppet och ge den nya partnern möjligheterna att få lära känna barnen, få möjligheten att ta sitt ansvar och ge möjligheten till barnen att få lära känna den nya som kommer att finnas med i deras liv.

Det är nog så svårt då man är van att klara allt själv som singelförälder men det är ett måste.

Barn går inte sönder av att lära känna nya människor, dom går sönder över att inte få vara delaktiga.

Den nya partnern måste förstå att man inte kan få 100% av sin nya kärlek utan kanske bara 20 % beroende på hur många barn man har. Dela 100% på antal barn och se vad som blir över det är det den nya partnern kommer att få.

Gilla läget eller gå inte in i ett förhållande med barn.

Jag har själv erfarenhet av båda sidor och jag vet hur svårt det kan vara men jag vet också hur jävla underbart det är när det fungerar.

Berätta vad som händer kring barnen, skolan, utvecklingssamtal, fritidsaktiviteter, första mensen ja allt som händer så känner sig den nya partnern delaktig och barnen känner förtroende för den personen.

För det är ju så här:

Det du som förälder berättar för din partner, vad gäller barnen, tyder på att du har förtroende och litar på din nya livskamrat och det gör att barnen med litar på den personen.

Vill du ha min kärlek, mitt sex och allt annat så MÅSTE du acceptera mina barn!

Du som partner kommer ALDRIG att vara barnvakt åt mina barn, du kommer att vara hemma med barnen bara.

När barnen lyckas så är det inte min förtjänst som förälder utan det är VÅR förtjänst som vuxna.

Jag älskar dig, mina barn tycker bra om dig... LÅT OSS LEVA LIVET!