Det ofattbara
Det har gått några dagar sen jag fick det där helt ofattbara telefonsamtalet.
Nu med lite distans till det som hänt känner jag mig redo att skriva om det.
Jag gör det för att få andra att börja vara tacksamma för det man har.
En f.d kollega tillika vän har mist sitt barn.
En liten flicka, inte ens fyllda två år har fått små änglavingar och fick färdas till Nangijala.
Att mista sitt barn är det värsta som kan hända.
Det allra värsta!
Men tyvärr händer det och nu kom det lite väl nära mig. Lite för nära.
Jag förstod inte.... kunde inte ta in det.
Men samtidigt fick jag vara stark för att kunna stötta. Det är det minsta jag kan göra.
Lilla E var ett av de vackraste barn jag sett.
Lilla E åt gärna sådant som var kladdigt.
Lilla E var väldigt älskad av sina föräldrar.
Det är med dom jag lider nu.
Jag försöker genom tankekraft att ge dom styrka att ta sig igenom det ofattbara.
Jag känner mig maktlös, jag vill så gärna hjälpa till men jag är för långt borta.
Jag ser på mina egna barn och känner tacksamhet, hur bökigt det än kan vara jag är så tacksam.
En liten tanke med stor känsla
Jag sänder iväg.
Över 60 mil färdas en tanke på ringlande väg.
Ett hopp,en kraft och mycket kärlek
får följa den tanken på den ringlande vägen.
Jag ger aldrig upp jag är envis och trägen
så tanken kommer att för evigt
vara sänd från mig till Dig
som behöver den mest.