Jag vägrar ge mig...någonsin
En oförrätt är alltid en oförrätt!
Att bli behandlad som en skit när man varit en är konsekvens och verkan.
Om man gör rätt och bevisar att kunskap och erfarenhet finns men att mottagaren inte kan ta att man är ung och villig att ta tag i saker, att man inte kan se saker opartiskt fast det ingår i ens lön och dessutom framhåller oförrätter som sanning då ska man bli behandlad som skit som mottagare anser jag.
Någonstans så måste man förtjäna den platsen man fått men man kan inte göra det på det sättet att man genom makt sätter sig förbi det logiska tänkandet.
Om jag gör så här... vad händer då?
Det lär man ett barn i unga år men om nu detta inte fastnat när man kommit upp i en ålder att det förväntas av en, hur blir det då?
Vi lär även våra barn att innan du tänker slå så prata ut istället.
Men om man inte har ett ordförråd större än en treåring då?
Konflikthantering hos barn brukar gå ut på att man säger till mottagaren att när du gör så här/säger så här så känner jag på detta vis/ mår jag på detta vis.
När det väl är gjort brukar barnen bli sams och en större förståelse för hur andra människor fungerar växer fram.
Men om man då istället börjar så och den andre talar om att jag förstår att du blev ledsen eller upprörd eller vad det nu är, och sen klappar man till. Vad ger det för signaler till de andra barnen?
Jo att denna människa är ingen ide att prata med för man får stryk i vilket fall.
Vad händer då nästa gång det blir en konflikt?
Jo ett annat barn går helt sonika fram och klipper till först för det spelar ju ändå ingen roll.
Jag är det andra barnet.