Elaka Metern

Jag får dåligt samvete när jag hör att det finns folk som följer min blogg och jag vet att jag är usel på att uppdatera.

Jag får nog skärpa mig. Av den anledningen så blir nog detta inlägg väldigt långt men ha tålamod alla inlägg kommer inte att bli lika långa framöver.

 

I min familj har vi varit med om tråkiga saker men som i alla fall slutade jättebra. Min son försvann för ett tag sen och var borta i 30 timmar helt utan anledning.

Panik, ångest,ilska och vanmakt präglade mina dygn. Jag åt knappt utan pendlade mellan kaffe och cigaretter.

Jag vill av förklarliga skäl inte hänga ut honom här men jag vill ändå berätta om människor i min närhet som jag inte kan tacka nog.

Hans bröder som letade, stöttade och bara fanns till.

Min sambo som letade, stöttade och organiserade.

Min väninna som såg till att jag åt och kom till mig mitt i natten och som stöttade mig.

Min väninnas sambo som letade, stöttade övriga familjen och som är så lugn att det smittar av sig.

Deras hund som jag kramade på natten och som låg kvar när jag behövde det.

Min mamma som hjälpte till över telefonen och som behöll lugnet ända in i mål.

Mina kollegor på jobbet som samlade sig och gjorde sig beredda på att gå skallgång.

Min chef som skickade ett sms med stöttande ord.

Vänner som hörde av sig per telefon och via nätet med stöd och tips.

Min sambos grabb som letade och släppte allt för att kunna delta.

Min sambos dotter som hade bokat flyg från Stockholm för att delta.

Missing People för en otrolig insats och proffsighet.

Polisen för att dom tog mig på allvar.

Ambulanspersonalen som ingav sånt lugn och kom så snabbt.

Vårdpersonal som är värd sin vikt i guld.

Om jag nu glömt någon i skrift så finns Du i mitt hjärta i alla fall.

Sonen, huvudpersonen vill jag tacka för att Du kom hem oavsett hur det var.

 

Idag är jag stark!

Idag är allt bra!

2014-05-11 är ett datum jag aldrig glömmer.

Det var då min väninna födde lille Jonatan. Jag fått den äran att få vara med från början och har följt denna tjocka mage genom hela graviditeten. Jag är nog lika stolt över den lille pruttungen som hans föräldrar är :)

Nu är han två månader och kär i Snorkfröken.

 

Just nu jobbar jag sista veckan innan semester och sen i höst får jag ett nytt schema som gör att jag slipper skutta runt på olika avdelningar hela tiden.

Å just idag kom jag hem vid 17.30 och tog ett dopp i poolen.

Jag är lyckligt lottad att kunna göra det.

Svänger det mellan ämnena tycker ni?

Bra för just i skrivande stund tänker jag på en kollega, som ska gå igenom lite jobbiga saker men jag vet att hon är stark och jag och många fler finns som stöd.