Elaka Metern

Jag har varit hemma en vecka från jobbet. En vecka med vila. I morgon ska jag jobba igen. Jag har erkänt svårt för att vila, vara passiv men jag har faktiskt varit mer passiv under denna vecka än jag varit på länge. Jo då jag har gjort lite saker så nu känner jag att jag är på gång igen. 

Nu hoppas vi på bra väder till helgen så kanske vi kan starta upp poolen. Det är något visst med att starta upp den, det är då man snart kan sola och bada och bara koppla av. Det är oftast då vänner kommer över och barnfamiljer stojar omkring. Jag saknar det där att dela några glas vin och bara snacka skit. Jag saknar även fest men det får nog vänta ett tag till.

 

Läste på någon nyhetssajt att politikerna är oense om vilka det är som ligger bakom kvinnovåldet. Är det vita svenska män eller är det utlänningar? Vad spelar det för roll? Det är individer som tar sig rätten att slå kvinnor och i vissa fall mörda kvinnor. Jag och min sambo pratade om detta en dag och hans lösning på det problemet blir inte så bra i skrift men jag kan prova: Kapa av ***** och stoppa upp den i ******. Jag tycker nog att alla kvinnor kan få vapenlicens ( aningen påhittat) för jag skulle vilja se den man som slår när han har en magnum 44 i pannan! Nä detta är ju ingen reell lösning på problemet med våld mot kvinnor.

Jag vet vad jag pratar om, jag är en av dom. Men jag överlevde. Det börjar när männen är pojkar, det är då man lägger grunden till synen på kvinnor/tjejer. Uppväxten präglar. Umgänget präglar. Kultur präglar också. Jag tror inte det finns EN lösning på detta, jag tror att ett första steg är att uppmärksamma problemet, skriva om det. Inte mörka det, för det gör misshandlade kvinnor så bra själv. Vi som medmänniskor måste lägga oss i om vi märker något som är " inte som det ska". Man kan aldrig tvinga någon till något men man kan vara jobbig och visa att man bryr sig. Vi kan reagera på saker vi hör. Men framförallt så kan vi lära pojkar hur dom ska vara och stötta dom att säga ifrån till killpolarna som har fel värderingar. Män kan säga ifrån till andra män.

Min egen räddning blev min mamma, som jag inte fick träffa. Hon fanns alltid där i kulisserna och till slut klev hon fram och sa ifrån och hon lovade mig att hon skulle sköta allt praktiskt med flytt och annat och hon sa även att om jag inte avslutade relationen så skulle hon få bort barnen iaf. Jag lyssnade till slut för mina barn betyder allt och efter ett 12 årigt helvete som efter uppbrottet utökades till 2 år till med ett helvete på grund av förföljelse m.m så var jag fri. Rent fysiskt fri. Psykiskt bär jag ärr än idag och det har nu gått 20 år.

Det är viktigt att vi pratar om detta. Även om ingen är intresserad så ska inte vi kvinnor skämmas, det ska männen göra. Berätta, berätta och berätta igen. Det är inte svaga kvinnor som blir slagna det är svaga män som slår.